Vad är digitalisering?
Enligt finansministeriet ”skapar digitalisering för sin del möjligheter för framgångsrikt genomförande” av stora strukturella förändringar som pågår i det finländska samhället som bäst.
Rent etymologiskt syftar ordet ”digitalisering” – som är en översättning från engelskans digitization (eller digitalization) – på en process där analoga material omvandlas till digitala. Ett praktexempel som säkert många som fötts på 1900-talet kan känna igen är övergången från LP-skivor och C-kassetter till CD-skivor. I de två först nämnda är ljudmaterialet analogiskt infört i ifrågavarande mediet, medan CD-skivans musik består av binärkod, eller ettor och nollor.
De första CD-skivorna var faktiskt just den första länken i en digital kedja, eftersom musikuppföranden fortfarande i många musikstudior bandades in, mixades och mastrerades analogt och det var först vid lagrandet av musiken på CD-skivan som det analoga materialet förändrades till digitalt. Numera är analogstudior en raritet eftersom den digitala tekniken – även den som simulerar den analoga motsvarande – i många fall blivit bättre än den analoga ”förfadern”.
I dag avses med digitalisering främst den digitala teknikens frammarsch på alla fronter. Ordet digitalisering syftar således inte längre bara på en enskild process av förvandling av analogt källmaterial till digital slutprodukt, utan på en samhällelig förändring. Som exempel kan nämnas i det alldagliga livet att vi nuförtiden både lyssnar på musik och ser på TV via digitala källor och med hjälp av alldeles nya tjänster, så som de många strömningstjänsterna (t.ex. Spotify för audiomaterial, YouTube för korta videosnuttar och Netflix för filmer och tv-serier).
Digitaliseringen av samhället sker i rasande fart och ofta är det svårt att uppfatta hur snabbt de nya applikationerna och tjänsterna förändras från en nyhet till något vardagligt. Det är kanske inte ofta man kommer att tänka på att till exempel Facebook, som ju uppfattas som om det ”alltid” har funnits, faktiskt bara har 20 år på nacken år 2024. Eller att en av de snabbast växande sociala mediers platformar, kinesiska TikTok lanserades världsomfattande först år 2018.
Före Facebook och TikTok grundade sig vår trådlösa kommunikation i princip på samma teknik, principer och i mångt och mycket även apparatur, som skapats och förfinats under första världskriget.
Digitaliseringens historia
Även om de första stegen mot digitalisering togs redan under sent 1950- och tidigt 1960-tal, kom datamaskinernas era i större utstreckning igång från och med 1970-talet. Under årtionden som gått har digitaliseringens fart ökat och något slut på denna hastighetsökning finns inte i sikte.
Enligt Statistikcentralens uppgifter för år 2023 har 94 % av befolkningen använt Internet under de senaste 3 månaderna och 73 % har använt Internet flera gånger om dagen.
Den digitala närvaron har också i allt högre grad blivit portabel. År 2013 hade mindre än hälften av finländarna i eget bruk en smarttelefon med pekskärm. År 2023 hade 9 av 10 finländare en sådan.
Användningen av sociala medier har också ökat stadigt. År 2013 uppgav 47 % av finländarna att de använt något socialt medium under de senaste 3 månaderna. År 2023 var motsvarande siffra 73 %. Kvinnor är mer benägna att använda sociala medier än män. År 2023 uppgav 68 % av kvinnorna att de använder sociala medier dagligen medan männens andel låg på 56 %.
Tyvärr bokför Statistikcentralen inte övriga könstillhörigheter utöver kvinnor och män i statistiken över informations- och kommunikationsteknik.
Uppkomsten av Internet
Arpanet – Internets förfader
På 1960-talet grundades på Förenta Staternas försvarsdepartements initiativ en myndighet som kom att heta Defence Advanced Research Projects Agency (DARPA) som en reaktion på Sovjetunionens rymdprogram Sputnik. DARPA initierade skapandet av det första fungerande paketväxlande nätverket Advanced Research Project Network (Arpanet) som stod färdigt år 1969. Under det första året kom Arpanet att bestå av sammanlagt 4 datorer belägna i Pentagon (Arlington County, Virginia), University of California, Los Angeles (UCLA) (Los Angeles, Kalifornien), Stanford Research Institute (SRI) (Menlo, Kalifornien) och University of California, Santa Barbara (UCSB) (Santa Barbara, Kalifornien).
Arpanet var föregångare till det som skulle komma att en dag bli Internet.
År 1973 var redan 40 datorer i USA uppkoplade till Arpanet och den 15 juni 1973 blev nätverket transatlantiskt då norska seismiska forskningsinstitutet Norsar kopplades upp via en satellitlänk via Tanum Teleport i Tanums kommun till Arpanet i USA.
Två år efter sin uppkomst skickades det första e-postmeddelandet mellan två datorer i Arpanet. År 1973 bestod redan 75 % av all trafik i nätverket av e-postmeddelanden. Filsändning har varit möjligt från och med 1973 då filöverföringsprotokollet FTP (File Transfer Protocol) skapades.
Det första finska datanätverket
Finland var relativt tidigt med i utvecklingen av datanätverk. Redan i december 1969 planerades ett nätverk mellan de finska högskolorna. Tanken var att en centraldator, som skulle placeras i Statens datacentral, skulle kunna utföra krävande beräkningsoperationer som universitetens egna datorer inte klarade av. Initiativet togs emot med entusiasm och redan sommaren 1970 stod datorn färdig i datacentralen, färdig för testbruk. Den första finska centraldatorn var av typen Univac 1100/80.
Det skulle dock dröja ytterligare ett år innan universiteten verkligen kom att bli uppkopplade med centraldatorn. Tillgången till de (enligt dåtida standarderna) snabba modemen visade sig svår och beställningarnas leveranser dröjde.
Det första centraldatorbaserade universitetsnätverket fungerade inte i realtid utan uppkopplingarna skedde en gång per dygn mellan terminalerna runt omkring landet och centraldatorn i Statens datacentral. Otillräckliga räckvidder i telefonnätet visade sig vara en allvarlig flaskhals. En så kallad multidrop-linje med avsikt att kunna överföra större mängder data och både skicka och motta samtidigt hade bygts mellan Åbo och Helsingfors, men den kom aldrig att fungera riktigt ordentligt.
En orsak till att nätverket aldrig blev någon succéhistoria berodde på att det helt enkelt byggts upp i fel ordning. Först skaffades centraldatorn och terminalerna och först efter det började själva kontaktlinjerna utredas. De befintliga telefonlinjerna var helt enkelt inte skapade för överföring av sådana mängder data som hade varit nödvändigt. De tidiga modemen var inte heller alltid särskilt pålitliga.
Dessutom var nätverket i princip redan utdaterat då det stod färdigt. Dess betydelse för framtida framsteg är dock oneklig.
TCP/IP och Internets arkitektur
Transmission Control Protocol/Internet Protocol eller TCP/IP är en struktursamling eller arkitektur som definierar hur data förflyttas inom nätverk. Alla datorer eller apparater kopplade till Internet har en egen IP-adress, för att försäkra att rätt paket skickas till rätt plats (enligt IP-adressen). TCP-delen i arkitekturen försäkrar att paketen skickas till rätt adress, att paketen inte dubbleras, att de skickas i rätt ordning samt att de inte är korrupta vid ankomst. Vid uppkomst av något av dessa fel kan TCP återkräva sändningen.
IP-adressen består i den vanligaste IPv4-formen av 32 bitar binärkod. Den består således av 4 st 8 siffrors serier av ettor och nollor (binärkod består enbart av ettor och nollor) som tolkas till numror mellan 0 och 255. Binärkoden för nummer ett är 00000001, medan för den största siffran, 255, är den 11111111.
Eftersom den fjärde versionen av IP-adresser, IPv4, har sina begränsningar på grund av sin uppbyggnad, har det redan skapats efterföljare för den. IPv4 har omkring 4,3 miljarder unika IP-adresser. Det kan låta som mycket, men då det beaktas att varje enskild maskin som är kopplad till Internet i princip skulle behöva en egen, unik IP-adress förstår man att det inte kommer att räcka till. Om till exempel hälften av jordens nästan 8 miljarder medborgare har en mobiltelefon och en dator, skulle ju detta redan kräva upp emot 8 miljarder unika IP-adresser.
Begränsningen i IPv4 har kringgåtts bland annat med hjälp av något som kallas för dynamiska IP-adresser, där tillfälliga IP-adresser skapas enligt behov för just det tillfället – för att sedan frigöras till övriga behövande användare och ändamål då behovet inte längre finns hos den första innehavaren.
Det nyaste IP-adressystemet är version 6, dvs. IPv6 som är uppbyggt på 128 bitar istället för 32 som IPv4. Inom sin tid kommer IPv6 att ersätta IPv4 och den ger möjlighet till dryga 340 sextiljoner unika nummer, eller för att vara exakt: 340 282 366 920 938 463 463 374 607 431 768 211 456. Det här innebär att varje individ på jorden skulle ha tillgång till 4861 kvartiljoner personliga IP-adresser. Det betyder alltså 4861 följt av 24 stycken nollor.
På grund av sin 128-bits uppbyggnad är det högst osannolikt att IPv6-adresserna någonsin skulle ta slut.
DNS gör navigeringen lättare
I ursprunglig form skulle det för kontakten till en annan dator, eller till exempel en webbsida, krävas att man känner till IP-adressen, dvs. nummerkoden som presenteras ovan. Domain Name System (DNS) kopplar ihop domännamnet med den IP-adress som man vill dirigera trafiken till. Således behöver vi inte komma ihåg och knappa in 95.216.7.204 (enligt IPv4-systemet som våra webbsidors IP-adress är uppbyggd) i vårt sökfält på browsern, utan kan skriva bara www.sydkusten.fi. DNS känner till länken mellan nätadressen i textform och den ”riktiga” adressen, dvs. IP-adressen. Således kopplar DNS ihop adresserna och dirigerar dig till rätt plats.
Ifall du är intresserad av vad din IP-adress för närvarande är, kan du kontrollera det t.ex. i tjänsten MyIP.fi. Klicka på länken så berättar tjänsten den IP-adress som du för närvarande ”befinner dig på”. Du får också information om var ifrågavarande IP-adress geografiskt finns. Observera att det inte nödvändigtvis är det stället där just du är, utan det kan vara en ort som din nätleverantör har definierat.